Sundarban är världens största floddelta, beläget i Bengalen, huvudsakligen Bangladesh och den indiska delstaten Västbengalen. Delar av deltat är numera klassade som nationalpark och av Unesco utpekade som världsarv. Artikeln ursprungligen publicerad i Miljömagasinet.
Mellan deltats många flodarmar ligger låglandet, Sundarbans, som är likt en labyrint av saltvattensträsk, floder, kanaler och vikar. Med tidvattnet bildas slam- och sandöar som är rika på växt- och djurlämningar. Medan höglandet i deltats norra del är en av jordens bördigaste och därmed tätast befolkade trakter.
I november 2016 protesterade runt 1 500 personer i Bangladeshs huvudstad Dhaka mot kolkraftsplanerna. Den 7 januari var en ”Global Day of Protest”. För att visa solidaritet med demonstranterna i Bangladesh och de boende i Sundarbans skrev föreningen Skydda Skogen ett öppet brev till Bangladeshs och Indiens svenska bestickningar samt till FN:s miljöprogram (UNEP) och sekretariatet för Konventionen om biologisk mångfald (CBD).
I brevet uppmanar föreningen att planerna ska stoppas till förmån för förnyelsebar sol- och vindenergi. ”Världen har inte råd att förlora Sundarban” som de skriver. Att lagra och binda i stället för att utvinna kol utgör en viktig komponent för att kontrollera vidare utsläpp av växthusgaser.
– Om planerna sätts i verket kommer inte bara stora mängder växthusgaser att släppas ut och det unika ekosystemet hotas – området kommer dessutom att bli känsligare för klimatförändringarna eftersom mangroveskogen bildar ett skydd mot återkommande cykloner, stormar och andra naturkatastrofer. Miljontals människors levebröd hotas, skriver Skydda Skogen i brevet.
På annat håll i Indien går det bättre. Nyligen anslogs sju miljoner rupees (cirka en miljon kronor) från en privat fond till att återplantera akut hotade mangrovearter i distriktet Sindhudurg i delstaten Maharashtra. Målet med projektet är att återupprätta mangroveskogen genom plantering och inrätta en plantskola med en kapacitet om 30 000 plantor.
– Fastän mangroven inte täcker mer än en procent av den globala kustremsan så står den för runt 15 procent av kustsedimentens koldioxidlagring, säger initiativtagaren Prashant Shinde vid den Mumbaibaserade miljöorganisationen Srushtidnyan.
Ett annat mål är att utveckla kapaciteten hos de lokala samhällena i utvecklingen av plantskolan samt att bygga upp kunskapen om mangroveträskets unika skydd mot jorderosion och tsunamis, översvämningar och havsnivåhöjningar längs kusten. Kapacitetsuppbyggnad och utbildning hos de lokala samhällena och myndigheterna ökar inte bara medvetenheten om mangroveskogens funktion och skydd utan skapar därtill en ökad gemenskap bland de boende. Och förhoppningsvis mellan byborna och myndigheterna.
– De lokala samhällenas medverkan är direkt avgörande för det här projektet. Utan dem är det varken hållbart eller genomförbart, fortsätter Prashant Shinde.
Srushtidnyan ser återupprättandet och bevarandet av mangroveskogen som en nödvändig klimatåtgärd då mangroveskogar och -träsk innefattar de rikaste ekosystemen på jorden. Men även som en ren överlevnadsstrategi: att lagra och binda kol i jorden i stället för att bryta och bränna den är en självklar del för att kunna kontrollera och minska utsläppen av växthusgaser.
Och därmed hålla den globala temperaturen nere på en överlevnadsbar nivå, max 2 grader, helst 1.5, vilket samtliga världens länder enades om i Paris 2015.
/ Rikard Rehnbergh