Regeringen, Vattenfall och brunkolet

Staffan Laestadius, 2016-06-03

En dag som denna, när koldioxidhalten i atmosfären rusar (den är nu den högsta på 15 miljoner år), En dag som denna när jorden slår nya värmerekord och när Arktis vinter- och våris är mindre än nånsin…..

…en sån dag är det en ödets ironi att Sverige, som saknar inhemska koltillgångar och vant sig med att ha Europas lägsta CO₂-utsläpp, nu tillhör Europas största klimatbovar. Räknar vi utsläppen från kol räknat i ton ligger vi svenskar fyra efter Tyskland, Polen och Storbritannien. Allt till följd av vårt brunkol i Tyskland.

80-85 miljoner ton CO₂, eller nära nio ton per svensk släpper den Sverigeägda tyska brunkolsverksamheten ut årligen i atmosfären. Det är mer än dubbelt så mycket som våra övriga samlade nationella utsläpp. Sammantaget tillhör vi också per capita de sämsta i utsläppsklassen – vi trodde oss tillhöra de bästa.

Låt oss lägga alla anklagelser om vad som borde gjorts i seklets begynnelse – när de grundläggande besluten fattades av Vattenfall och regering – låt oss lägga det bakom oss. De nyttar inget till i ett läge när klimatförändringarna som helhet är resultatet av misstag, okunskap, felbedömningar – och naturligtvis även spekulation och kortsiktiga vinstintressen. Läget nu – och det är det viktiga – är att beslutet i brunkolsfrågan är och kommer bli det största klimatpolitiska beslut någon svensk regering någonsin kommer att fatta. Det är dubbelt så stort som det miljömålsberedningen förhandlat fram till 2045. Och det är nära fem gånger så stort som våra samlade transportutsläpp. Alla andra potentiella klimatpolitiska åtgärder här hemma förbleknar i jämförelse.

Det är helt enkelt inte etiskt försvarbart för regeringen att släppa denna fråga för att den är politiskt besvärlig eller med hänvisning till ägardirektiv. Den regering som inte sätter ned foten nu är inte regeringsduglig. En sådan regering tar inte klimathotet på allvar; en sådan regering bryr sig mer om sin kortsiktiga mediaprofil än sina barnbarns levnadsvillkor. Den kraft som nu används för att försvara affärsmässigheten i regeringens hållning borde ägnas åt kärnfrågan. Och den är tydlig: vad kan Sverige göra för att bidra till fossilavvecklingen – givet att vi nu sitter på och har rådighet över en fjärdedel av den tyska brunkolen?

En kontrollerad nedläggning under 10 år av det tyska brunkolsäventyret till förmån för förnybara energilösningar motsvarande 80 Mt CO₂ utsläpp kan och måste bli den svenska regeringens bidrag till Tysklands och Europas nödvändiga omställning. Och det blir Vattenfalls uppgift att ansvara för den omvandlingen som kan medföra satsningar i Sverige såväl som Tyskland. Det är konsekvent eftersom ett svenskt statligt företag har försatt oss i knipan. Det är moraliskt riktigt för att vi minskar sannolikheten för en katastrof. Men också för att vi visar en moralisk kompass för andra. Det är offensivt och kompetensuppbyggande – konkurrenskraftsstärkande i bästa fall. Och det lär oss – Vattenfall, Sverige och Tyskland – hur omvandlingen bort från fossilsamhället kan organiseras. Det blir också ett trovärdighetsskapande startskott för det näringsliv som väntar på att bidra till ett postfossilt samhälle med nya tekniker och nya lösningar. Allt det här måste ju komma – och det måste komma snabbt. Varför avstå från möjligheten att bli återtågets hjälte?

Detaljerna kan man slipa på. Kanske har Vattenfall så ”bra” kolkraftverk att man borde lägga ned några andra i stället. Sånt är lösbara småttigheter. Det viktiga är att vi kontaktar Angela Märkel och säger ”vi hjälper dig att lägga ned 25% av din och vår kolkraft” för att skapa en dräglig framtid för klass 7A i Halmstad och för alla andra. Och vi hjälper dig att bygga förnybart i stället. En regering som säger sig värna om den svenska modellen måste väl känna till att den också är en modell för kontrollerad strukturomvandling under ansvar. Det är vad som behövs nu – inte ett kameralt försök att rädda ytterligare en miljard från Sveriges sämsta affär.

Alternativet – dvs. att sälja ut brunkolet för fortsatta utsläpp till ett tjeckiskt företag vars affärsstrategi är att spekulera i den globala klimatkampens förseningar – det alternativet tar luften ur allt svenskt klimatarbete. Det finns kanske ledande politiker som tror att man håller högerpopulismen stången med att sopa klimatfrågan under mattan – sanningen är att man spär på politikerföraktet. Brunkolsfrågan ger, det förtjänar att upprepas, den största – och sannolikt enda – chans en svensk regering får att göra skillnad i klimatpolitiken. Sverige har blivit en stor aktör om än på ett oväntat sätt.

Om inte våra politiker vågar fånga dagen, vågar ta tag i denna uppenbara chans att låta kolet bli kvar i backen eftersom det inte ryms mer i atmosfären – hur ska man då trovärdigt lyckas övertyga svenska folket att delta i den omställning som med nödvändighet måste komma och som för varje dags försening blir allt svårare att genomföra med bibehållen kontroll och välfärd?

När klass 7A i Halmstad – och alla andra barn – frågar: vad gjorde ni med kolet när ni hade chansen att avveckla det måste ni som ännu har makt att göra skillnad kunna svara något annat än att ni sålde till högstbjudande.